Norrländska Korrespondenten – 22 augusti 1855, sida 2

— Odjur! — dundrade hon emot mig, — hwart ämnar du wandra? Odjur, otäcking, hwarföre smyger du dig ut i beckswarta mörkret frän hus och hem, hustru och många barn? Din krabat! du will bli en turk och en hedning; du will bli någonting ännu wärre — en ryss! Du trodde jag sof! ... Jaså! ... Föreställ dig nu att denna rännsten wore Pruth — förfök att stiga öfwer den, om du fan. Nä, fom hit om du wågar! .. Kom, få ffall du fe — att jag ffall Prutha dig, jag! — — Anamma och anfäkta! — utbröt Sulgren, — så mycken förolämpning på en gång! Nå, du högg wäl ihop mena? — — Jag skulle just göra det, men hon förekom mig med qwastfäppen oc Omerpaschatade mig få, att jag fann mig twungen att underhandla. Men Hon hör. de ej heller på det örat, utan bussade fin engelska tar och fin franska rada vå mig, och de Krimmasade mig rysligt och fårade mig bakifrån — under vetvåtten. — — Men du låt wål ej nöja dig dere med? — inföll skomakaren.