Norrländska Korrespondenten – 22 augusti 1855, sida 2

faloscherna, som ge töjen, woro hin i wåld. — — Ja! — afbröt Fippsen. — Det är windstilla i allt här i staden. Wisst ingen fruftan för krakel, men ingen res dollusion och inga nattliga uppträden utomhus. Ja, bror Sulgren, det är en förfärlig windstilla i allt. Derför öfwer: lade jag noga saken med mig sjelf, och pi qwällqwislten, när gumman fof, padar de jag in lite smått och godt i min gamla gesällrensel. En riktig örsel fattade mig, jag war het, jag tyckte mig redan wara i Orienten. Jag smög mig på tåfpetsarne utför trappan, öppnade porten och såg derutanför — ja, gissa hwad jag — Du fig wäl gubbar? — inföll Sulgren, under ett plumpt skratt. — Jag såg — en turk! — utbrast Fipps. — En turf? — fråhade skomakaren, under det han förundrad hoppade högt från stolen och siog sig vå knäna. — Ja, fom jag säger, en turk, eno: wanliz an SN Det war hustrun min, fom wridit y Dm en turban och försett s sig an ai äpp. —