Norrländska Korrespondenten – 15 augusti 1855, sida 4

ning att antaga en motsatt dekännålic. Mnfäöktning må ju utkaftas? Crtet lämpas få lätt och få gerna på djefmulåwerf. (Jfr. 1 Joh. 3: 8.) Pag 62. Kyrkoplikt. — Denne djupt fallne fyndare. — Ehwad här begagnas barometer eller thermometer för ätskillnad i grader, få kan det ju wara ganffa wanftligt? Den allsmåftige wet det bäst. Hwarjehanda. En god kund. -En wackr dag mträdde på ett werldsbus i en förre sitad en ung elegantjk:ädd man. Med en ton af dfwerlägfenhet wande ban fig till wärden med den frå: gan: EStkulle det wara möjligt för Er att servera mig en riktigt god middag för mina pengar.7 Wärden skyndade fig att i ordningställa det begärda. Befaller ide min Herre min? Jo bwarför inte, såwida jag kan få något fom år godt för mina pengar. Sedan sprärten lätit middagen wål smaka sig framträdde han till diffen för att liqvidera. Här, min Herre, är min kassa gör er betalt för middanen! tilltalade han wärden under det han likgiltigt fas stade ett serskillingstycke på disken. Min Herre, bwad skall detta heta, Ni är ffyldig mig 3 R:dr. ÅJag har ide begärt nägon middag för 3 R:dr, utan blont för mina pengar. Hår är mi:t kassa. Mer har jag icke. Har ni gif wit mig för mycket härför, är dat Ert eget fel. Wärden, högeligen förbluffad ofwer ett dylikt resonemang, beslöt rod att hålla god min i elalt spel, och fwis rade belt lungt. Mor Edra fofiemer Min Here bar jag just ingenting att inwända, ehuru de måhända förtjent ett mera eftertröckligt swar. Meen lika-. godt, jag bjuder erj på middagen ow dessutom på ett par alas punsch, om Ni will uppfora samma komedi bos Hotels egaren bär snedt emot. Med fiera noje, Dun Herre, skulle jag welat wara Er till tjensi-, swarade sprätten under der han försigtigtwis retirerade mot döre ren, men olyckligtwis war jag sednast i går hos den der mannen, och det år just ban, fom har skickat mig Hit. —