Norrländska Korrespondenten – 15 augusti 1855, sida 2

mindre må då kärleken bannlysas i dens na lilla följetongsunge, som wisserligen fan sakna åtskilliga egenskaper, men ins galunde den: att wara äfta, ty händels fen passerade i början af innewarande år i den goda staden C. der eljest man ej få ofta får fe eller höra något nytt under solen inom det romaneska gebietet. Lätom oss återgå till wär vestaliska tärna och teckningen af hennes sista da: gar; men dessförinnan måe jag göra ännu en, dock endast ganska liten, di version. Något ywar af mina benägna fläfar rinnor och läsare hafwen i i gjort befantskap med en bewingad liten gudomlighet, fom är stadd på ständiga jagtäfwentyr. Det wälförsedda pilkogret, fom han alltid bär på sig, har samma egen. skap fom den i gamla testamentet omtas (ade oljekrukan, nemligen att aldrig wil ia taga slut, och pilarne måttas ständigt if en säker hand, ty de träffa hwarje gänga dödligt midt i hjertat. Den fås rade blir dödligt fär, — det år emel: ertid hela följden af det farliga ffotteg