satte hon, då hon såg molnen på fejs sarens panna, — jag ffall tyda, uPyda? utropade kejsaren, för förs sta gången i fin lefnad darrande. Du will lyda mig, säger du? Du wil af lydnad mottaga den gemål, fom jag åt dia utfett? Den unga prinsessan teg och sökte dölja en tår. Såg — har du gifwit ditt hjerta år en annan? Prinsessan teg ännu? Förklara dig Marie! Jag befaller dig! Sertio millioner menniskor måste lyda denna röst, och det war derföre ej un: derligt att prinsessan bäfwande sjönk till czarens fötter. — Ja, mitt hjerta år ej längre mitt! Det tillyör en ung man, fom ännu är derom okunnig och aldrig ffat erfara det, om det få är din wilja. Endast på afftånd har han fett mig, och om du för: bjuder mig att tala med honom, fall det aldrig ste. Kejsaren teg. Blek mätte han den flora salen ire gänger, utan att wåga efterfrå ga ben unge mannens namn. Han, fom