Han sångens bojor örwerallt högg ar. et war en tid af strid och wedermeda, Af id och äflan utan rast och ro, Men oförtröttad i fin warma tro Han gid i kamp mot lefwande och döda. Ett magtfpråf, bygdt på sekelgammal häfd, Af wanan helgadt ej för honom gållde: Det war hans arm som sist i gruset fällde Hwar åldrig fördom, tåld men undergräfd. Men om han, retad under stridens yra Från skiljda håll af fiende och wän, Förgripit sig på minnen, werkligt dyra, Han har dem manligt rättat upp igen. RT (, Omsider stridens eld är nederbrunnen. Uppå sin walplats tankfull kämpen står: Den seger, som han syftat på, är wunnen: Romantiskt fri den Swenska sången går. vMen år det nog, med twekan han fig i frågar, Att söderns sångmö hår fin plats begår? Hur än hon swärmar och hur än hon lågar, on tränger icke ned till hjertat här; wad än hon winner och hwad än hon wågar Hon, som den förra, dock en fremling är. Tegner har sjungit: hwarje ljud förtjusar; Det år med dig han tjufar, fosterland! I mäktiga oh tunga toner brusar Nordmannaharpan under Geijers hand! Wälan, jag fer mitt sanna mål! Till Norden, Den jag gid ut ifrån, jag återgår: Den heliga, den dyra fosterjorden, Jag egnar, allt hwad än mig återftår. J Swenska häfdens krypta steg han neder Till minnena från Sångens fordna dar. J dunkla gömmor snart ett ljus sig breder OM halftutplånad skrift blir åter flar. Allt hwad han träffar der han noga gömmer, Allt hwad förlorat är han ser med sorg: Om Atlands åra han med Rudbeck dröm mer, Och far till andars land med Swedenborg, A Thorilds djerfwa snille troger följer å wida ströftåg genom tankens werld, Och ser han Lidner stadd på himmelsfärd. Han med sin kärleks dok hans getegget öljer. När med Dalin han sjungit om igen Sin täcka, skämtuppfyllda barndomswisa, Lifslefwande en bild han målar fen Utaf det glada hofwet kring Lovisa. Och Bellmans sångmöl Ingen få fom han Har hennes rika, djupa wåfen fattat: Han fåg hur löjet genom tärar brann, Hur hjertat blödde tyst fen munnen ffrattat. — Men huru ådel, hur försoningsfull, ser wedersakarne de fordna, dömde: ör deras snilles och förtjensters skull an gerna lidna oförrätter glömde. tt skipa sådan rätt, det war hans tröst, Om luft, hans ära under lifwets höst. in kärleks sista gård hans fromma finne Will egna hädangångne Wännens minne: Men dödens blirt i tempelbyggnakn flår, Förrn sista bilden färdig år derinne — Till andra wärf den ådle Mästarn går: Hans Skalde-Pantheon ofullbordadt står. Nu till Lycksalighetens O han ilar, Dit hans Felicia honom winkat ren, Wid hennes trogna hjerta skalden hwilar, dn fåll i ewigbetens morgonsken! Sweal följ med dina warma böner En af de ådlaste bland dina söner! Gråt stilla wid hans graf! En själ ej fanns Mer warm och god och oskuldsfull än hans! — Från Kalm ar skrifwes: J fjol, wid denna tiden, uppehöll sig en näktergal å Stojbdy egor, i Ryssby s:n, der hans sång tilldrog fig mycken upp: märksamhet oh församlade hwarje afton ; flere hundrade åhörare. Den lille fångar ren har i år ide låtit ånyo höra fig i Ryfbystrakten, fom dock, i stället, har fått besök af ett stort djur, ett riktigt högbjur, nemligen en Elgko med fina 2:ne kalfwar. Dessa ha någon tid upphållit sig bland de wanliga klöfkreaturen, å Böle egor, också i Ryssby socken: och hafva Fes