Ner sitt ljus, och själen lyftad bän På dess wingar mot en flarblå himmel, Qförwillad stod bland werldens hwimmel. Swår är gränsen för en dödlig finna Mellan minsta dygd och minsta brott. Men — ett mindre brott, och du skall hinna Lastens högsta tinnar förrn du fått Andrum blott, att fe hwad wäg du träder; Bort du förs liksom af winden fjäder. O! hwem trodde wäl det falla flålet, Bödelns bila, skulle bli min lott! Och jag flår dock redan nu wid målet Skuldbelastad, dignande af brott. Hwita dufwa, enfald. du är borta! Barnets oskuldsdagar woro korta! Som på wingar buren flyger tiden, Och förbi är snart min sista natt! Ack! hur hinna, förren den är förliden, Mig förwärfwa salighetens skatt? Jag will bedja till den gode Guden, Kanske hör han brustna klago ljuden. Syndens börda mig till jorden trycker, Kinden fugtas af förtwiflans tär.