anden tagit wägen hos dem, fom ide: ligen ptata uppåt wäggarna. Saken år wisserligen ännu outwecklad, men tills widare fär min åsiat gälla hwad den förmår. Alltsä, mitt herrskap, wäggarna talade. Det war just den slora salongen, i hwil ken jag sjelf satt, som yttrade sig först; bet skedde i en wiss förnäm och öfwer lägsen ton: Ingenting. fan wara angenämare än ett elegant sällskapslif. Jag afskyr allt hwardagslag! Det är endast då mennis fforna uppträda i högtidsskrud, fom de utweckla hela fonden af fin älskwärdhet; endast vå, fom de med förbindliga ord och leenden sinsimellan täfla i tjusande behag; endast då, som bildningen och de förfinade sederna fira sina triumfer. Ack, hur sannt! utropade förmaket. Wid fraset af siden, void glittret af jus weler, wid utbytet af komplimenter fänner jag mig liksom återförflyttad till mi. na lysande ungdomsdagar, denna sköna tid, då de högre kretsarna ännu woro