Norrländska Korrespondenten – 28 juli 1855, sida 2

Wid denna förklaring betogos min. åhörare af en allmän förwåning. Mu wäninna, spökenas förespråkerska, blef nade och betraktade mig bestört, med uppspärrad blick, under det att hon o friwilligt sköt fin stol längre bort ifrår min sida. Jag fortsatte: — Ja, som sagdt är, det war mwåg: garne fom talade, etter, om ni fi behar gar, wäggarnas andar. — Jag will wil fråga, hwarför skulle en wägg icke fun na hafwa sin ande likawäl som ett bord? Månne icke hwarje ord wi tala är ett litet damkorn, en atom af wär ewiga själ, och dessa wäggar, som kanske i mer än Hundra år dagligen warit få att får ga öfwerspolade med ordswall, skulle de ide möjligen, likfsom wår egen kropp ger nom wissa vorer fan uppsuga och göra fig till godo de fina jernpartiklarna af ett mineralbad, ega förmåga att insupa dessa nyssnämda själsatomer? Je, törs hända finnes det, när allt kommer omfring, simpla träwäggar fullt ut lika ans derika fom mången medlem af wårt eget sjelfkära slägte, och härigenom finna wi också ett slags förklaring öfwer, hwart