Norrländska Korrespondenten – 28 juli 1855, sida 2

haglig domning beröfwade mig herrar wäldet öfwer mina lemmar, och ändock kände jag mig fullsomligt waken. Snart hörde jag ett sakta, befynner: ligt hwiskande omkring mig, ån helt når ra mitt öra, än längre bort, liksom från andra ändan af wåningen. Småningom böjde fig stämmorna och en röst yttrade fullfomligt tydligt, Han sofwer nu. Wi äro Gud ske lof befriade från alla lyssnare och kunna åter få njuta af ett förtroligt samspräk. Men hwarifrån fom då denna röst? Att ingen mensklig warelse fanns när warande, derom war jag fullt förmwissad. Min hörselförmäåga war i detta ögonblick få skärpt, att jag till och med skulle hört slagen af hwarje hjerta, fom flappat i mitt granskap. Dessutom war sjelfwa rösten helt olik den, som utgår af menskliga strupar. Jntet kött och blod, blott sten eller trä fan frambringa ett dylikt ljud. — Saken är helt enkel, mitt herrskap — det war wäggarna, fom talade.