Om wäggarua kunde tala! Berättadt af Jeremias Munter. (Forts. fr. föreg. N:r) Ack, suckade jag för mig fick, fnäpe vande ihop händerna öfwer magen. wi lefwa i ett ytterst prosaiskt tidslifte! Hwart har romanliken tagit wägen? Under ätande och drickande, under from let med glas och talrikar meddelades oss, att en ung förtjuserska gifwit bort sin band och sitt bjerta. Wi emottaga dens na nyhet med samma lugn som om man berättat oss, hwad llockan har slagit. Ja fö, säga wi, lyda tilll od knäcka wåra mondlar lifa oförtrutet. Vugn fits ter fiftmön, lugn sitter fästmannen, ja, lugn till och med den förskjutne älskaren. Jcke tecken till ojupare sinnesrörelse förspörjes; inga utrop, inga däningar, ine ga bleknade finder, nej, ide en gång få mydet fom en störd aptit .. .. Åh, det år för lumpet! Strängaspelet inom wårt pröst, i stället för att wara en för den swagaste fänslofläkt wibrerande colsbar