niniiiiAi ene fen fom samtalsförmäga, en allmän omöjlighet för ett angenämt sälskapslif. En tyngd hwilade öfwer alla finnen, och gäsplusten kittlade alla läppar. Det fanns helt säkert högst få af bela fålls skapet, som icke framför allt annat skulle föredragit en liten middagslur, men som sådant ännu icke anses tillhöra en wäl arrangerad fest, låtsade man stor belätenhet med wärdens inbjudning att dricka kaffe nere i orangeriet. Jag ensam fann mig wara en nog obetdlig person för att genom mitt uieblifwande icke wäcka någon saknad. Jag dröjde qwar uppe i stora wåningen och blef snart alldeles allena i den höga, djupa, dystra falons gen. Det föreföll mig sjelf nästan fom om jag warit ett spöke, wäl fötståendes ett grefligt spöke, en anherre. — Allt blef tyst omkring mig. Skenet frän den slocknande brasan stridde swagt med den mer oc mer öfwerhandtagande fymningen. Jag sjönk ned i en mjuk stol od sträckte ut mig i en särdeles beqwäm ställning. (Forts.)