smen fom efter den. Tyst men säkert frame skrida under tiden krigets wäldiga arbe ten; minor gräfwas, halfeirkeln af fano ner och mörsare drages ännu tätare omkring de belägrade, och medan fälthärrarne uppgöra sina planer, har soldaten åf: wen uppgjort fin — den att segra eller dö. Sebast pol är hemgifwet åt sitt öde. Lifa tyst, om också ej få säkert, föregår inom Europa ett annat krig, — diplomar ternas. Det war en tid, då den europeiffa diplomatien ännu war tillgänglig för stora idfer, ännu räknade stora statsmän ibland sig. Det war Gustaf II Adoljs, Arel Orenstjernas Wilhelms af Oranien och Willhelm Pitts tid. Då som nu gållde det att rädda Curopa undan förtrycket af en enda öfwermäktig worden stat. Oupphörligt werksamma att sammanbinda och förena offrade de små saker för de stora. Häri låg äfwen orsaken att de lyckades. Men hur står det nu till med den europeiska diplomatien? En föreningspunkt finnes, det är sannt, i Frankrike, och Louis Napoleon tycktes wara en werts lig statsman, med öppen blick och oförfår rad för anwändande äfven af de radifalaste medel för uppnående af fina fyften. Men huru har han understödts och huru understodjes han ännu af de engelska statsmännen? Swaret ligger dels i det sätt, hwarpå flera af den förra Aberdeenska minifterens ledamöter, en Gladstone, Graham, Herbert, uppträdt för afslutande af en hastig fred med Ryssland dels i det nuwarande fa binettets osäkra och obeslutsamma hållning. Huru ha widare Ostrrikets och Preussens statsmän skött sina åligganden och sina pligter mot det europeiska fam hället? Ord: ord, ämnade att kastas som dunst i nationernas ögon för att dölja deras egen wanmagt eller deras egen dåliga wilja, fe der den enda fraft de wetat utweckla under denna skickelsedigra tid. J sanning, när man ser dessa fpegelfåfterier och denna gränslösa sorglöshet tänker man owilkorligen på friarne i Elysfes palats, fom skrattade åt alla warningar. De öfwermodiga besinnade ej det jernhårda ede, Zews dem beredt. Detta jernhårda öde, i skepnad af Clysses och hans pilar, har i alla tider rufwat öfwer de regeringar och folk, som ej förstått att akta på tidens tecken. — Första årswext-berättelsen för ros nobergs län är afgifwen. Höstsädet wir far fig wadert och lofwande. Den sent fådda wårrågen lofwar och god skörd. Korn hafre och blandsäd hafwå i allmänhet ett frodigt utseende. Lifaså ärter och wicker, som dock föga odlas. — Första årswert-berättelsen för Jöns köpings län, daterad d. 13, säger hwetet fom ej mycket odlas wara någorlunda lofwande; höstrågen på några ställen utgången i allmänhet wacker och med god ärbildning; wårråg, forn, blan dsäd, trindsäd och hafre sent utsådda men i förhållandet dertill synnerligt utwecklade, och för närwarande lofwade god skörd, potäs mA tg Vg RA