mannen der nere wid änden af bordet, herr Leonard, son till en af grefwe Knuts gamla wänner. Han ser just icke illa ut och har ett angenämt umgängesskick. Det pästäs till och med, att han skall wara genialisk och besitta lycklig poctisk förmåga. Men sädant der är ju blott att anse fäfom smånäpna prydnader; mannen fjelf är utan förmögenhet och utan börd. Ännu för några få månader fedan wille man weta, att ban och Eleonora woro dödligt förälskade i hwars andra. Ja, jag har sjelf sett deras blickar mötas med en eld, som icke kunde missförstås. Men Gud ske lof, det der war blott ett flogtigt tycke, en af dessa lätt slocknande flammor, fom utgör ett ungdomens tidsfördrif. Åt Henne, fom i dag är festens sköna drottning, war ett bättre öde förbehållet, — AH, fmuls tron-glace . .... Följande min grannes hänwisning, wånde jag min uppmärksamhet mot den omnämde unga mannen. Hans utseende saknade detta framflående drag af fasthet och tillförlitlighet, fom stödjande fig på den fafta grunden ad några och tjugu hela hemman, uts