förbindrade mig att dela det öfriga fil skapets wackra förhoppningar på deras framtida lycka. Jag blef tyft och alk warsam, ty fröfen Eleonora hade med fin själfulla blick dragit till fig mitt Iifliga intresse. Jag tror, att ni, herr Jeremias, midt under den allmänna glädjen försjunker i melankoli, yttrade en af mina grannar, en spräksam, munter fru. Wisserligen har jag gjort den iakttagelsen, att en ungkarl på andra fidan fyrtiotalet alltid blir melankolisk, då han hör talas om förlofning eller bröllop, och det är lätt förflarligt, men ni, fom otwifwelaktigt ännu har långt igen till denna kärlekens förfallodag, ni fan ide ega samma skäl till ånger öfwer en förspild tid oc frufs tan för en ålderdom utan hem, utan wårdarinna, utan familj. — Menar ni då, germälde jag, att wårt slägte är få egoistiskt, att man blott fan bekymra fig öfwer sitt eget öde? — Jag är af den öfwertygelsen, ås tertog, hon, utwäljande åt fig den störta apelsinen, fom fanns i korgen, att wår skapare mar mycket nådig, då han