legnistor lyste i hans blick; men är wäl detta något att särdeles beklaga? SnillF rika ider likna ju i allmänhet wackra dansörer: behagfulla, men lättsinniga, hänförande, men föga aktade. Här är ter fanns ett odladt praktiskt wett, en fast, manlig karakter och ett hjerta — ja ett hjerta, ordentligt och pålitligt, som en dalkarlsklocka af gamla, goda sorten. Kort sagdt, för en landtjunkare, sådan som den ifrågawarande, må hwar och ena akiningsfullt lyfta på hatten. Men ändock, ändock . . . . Totaline trycket af en menniskas utseende är att förlifna wid en wiss färg. Hwem har ide, bland den stora massan af fameleont-artade naturer, lärt känna rofenfärgade, himmelsblå, brandgula, gråggröna, hwita, ja, till och med swarta oc isynnerhet grädaskiga karakterer. Nu finnas ibland dessa sådana, hwilka hwar för sig göra ett behagligt intryck, men ställda bredwid hwarandra förlora ömsesidigt och omöjligt funna bringas till ett harmoniskt helt. — Det war en dy. lik brist på öfwerensstämmelse i farafs tersfärger hos de båda nyförlofwade, som nu owilkorligt skar mig i ögat och