Om wägagarua kunde tala! Berättadt af Jeremias Munter. (Forts. fr. föreg. N:r) Eklareringen wäckte ingen synnerlig förwåning. Den blef för gåfterne en angenäm, men ide öfwerraskande nyhet. Skälen tömdes under förbinoliga leenden och wälönskningar. Partiet ansågs wara särdeles godt. Hon är få söt, få god, få älkwärd; han en stadgad, aktad, förmögen man. De passa för. träffli-t för hwarandra, och den blifwande mägens egendom ligger egor om egor med fwärfadrens; kärleken har als drig gjort ett bättre wal! ... Så lät bet allmänna omdömet, och lyckönskningarna wille ide taga en ände. Jnellertid betraktade jag upmärffamt det nyförlofwade paret, och det icke blott af nyfifenhet; ty jag har swagheten att tro mig wara en suula fysiognomist. Jag fann fröken Clecuora ide blott wacker, utan — hwad fom är oändligt, mera sällsynt — äfwen intagande. Hen