som rymt från Rindön genom att simma öfver till fasta landet: Han hade i måns dags kommit ombord å fartyget och upp: gjort öfwerenskommelse om att såsom bär sta man medfölja till Luleå. Flera witnenintygade angifwelsens sanningsenlighet men de tilltalade påstodo att kaptenen illa misshandlar fin besättning. Målet anstår för flere wittnens inkallande. Prestkonferensen i Hudikswall, (Forts. fr. föreg. N:r) Wid fjerde frågan om löfeoch bindenyckelns bruk förklarade åtskilliga att på samma fått fom de botfärdiga i friftermålet offentligen aflösas, få borde de obotfärdiga skarpt och högtidligen bindas eller frånsägas delaktighet i nåden. Hr pastor Brandell bröt deremot med be stämdhet och eftertryck stafwen både öfwer den allmänna aflösningen och den all männa bindningen. Han hade aldrig fett af skriften att Herren aflöste hela folkhopar af troende och skrymtare; utan de som af honom fått syndaförlåtelse woro enskilda personer, hwiltas hjerta hans Gudomliga blick genomskådat. Skriftetalet likasom predikan i allmänhet borde wisserligen innehålla lagens band och evangelii lösning; men det högtidliga fyrtliga brufet af löjenyckeln tillhörde prestens enskilda själawård; och om presten wore oduglig egde den bekymrade själen att wånda jig till någon annan gudfruktig och erfaren christen, fom då egde att utöfwa aflösningsrätten till följe af det andliga presterskap hwarje driften inne hade och hwarpå hr pastorn lade förnäm sta wigten. Med anledning häraf erinrade ordföranden om den ursprungliga Lutherska uppfattningen af kyrkotjenarens förhällande till den enskilda förfamlinggmedlemmen. Kyrkomakten war ej lemnad åt den enskilda utan åt församlingen (Math. 18: 17.). Utan dess fullmagt må ingen, utan i giltigt nödfall utöfwa den. Likwål bestreds på intet wis den enffildes rätt och pligt att genom lära och förmaning bereda fin näfta att anamma den fyrfliga wälsignelsen. Häri syntes Conferensens flertal instämma. Wid femte frågan angrep torparen P. Selin från Forssa de Prester, fom fyntes böjda för att genom aflösning utan wilkor gynna skrymteriet. Dessutom ansåg han presterna skyldige att tillse det inga sådana skrifter, fom tidningen Pie tisten m. m., utspriddes och lästes. Den na skrift hade gjort otroligt ondt i lans det. Hernösandenses åter. gåfwo denna tidning vitsord att hafwa werkat mycket godt och fyrkoherden Lundqwist erinrade att af menskliga skrifter ingen borde owilforligen upphojag. De funna alla göra godt Der De passa. Den ena uppbygges af en röjt den andre af en annan. Den ena läraren passar att uppwäcka fofmanDe, Den andre att stadfästa de wanfelmovdiga. Alla borde borde få werka efter hans afsigt fom gifwit gåfworna. In gen af dem kunde ställas till answar om deras ord missförstås eller missbrukas. Sjette frågan huruwida nattwardeus