— Min Gud, hwad hör jag! — Wäggarna funna tala, pästär ni. Bewis, bewis, bewis! — Ni kan wäl icke begära, att jag skall wara mera lättrogen än ni sjelf. — Jag wet ide, om jag wägat fresta sällskapets tålamod med en liten beråttelfe, grundad på min egen erfarenbet? — Förträffligt, ni har då werkligen sielf erfarit något af talande wäggar! — Se, bur wår otålighet är stegrad. Skynda, berätta genast; wi bedja, ja wi befalla! Må wäl, det är då min pligt att lyda. Fastän jag wäl wisste, att det jag hade att bjuda på war föga underhållanDe, wille jag få länge fom möjligt njur ta det förföriska behaget att wara en intressant person, en person, af hwilken man wäntade fig något förwånande. Jag gjorde derföre en lång, högtidlig Paus och toa på mig en djupsinnig min, såsom då tankarne återgå till något Detydelsefullt minne, Min wäninna, hon