Norrländska Korrespondenten – 21 juli 1855, sida 2

— Om jag tror på spöken? upprepade jag eftersinnande. — OM härwid förflyttades jag plötsligen i mina tankar tillbafa ända till barnkammaren med fina många amsagor och spökhistorier mid aftonbrasan, till den tid — o, fantasirika tid! — då det blott behöfdes ett mörkt rum, för att försätta själen i den lifligaste spänning; då midnattstimmens flag — med hwilfen dof, högtidlig klang ljödo de ej från det gamla wägguret! — jagade kallswett på gossens panna, der han i sin lilla säng kröp tätt intill wäggen od djupt under täidet, för att undfl) dessa syner, fom ingen poerisk inspirition, ingen fantasmagori, ingen teaterkonst i werlden kan så illusoriskt framkalla, fom ett uppskrämdt barns ta: billningsfraft ... Men derefter fom li: ka haftigt en päminnelse om yuglingens många trotsiga upptåg; scener från dis: sectionssalen, nattliga firöfwerier på fyr. fogården, oc slutligen den hufwudskalle af en ung qwiana, fom i få många år legat tyst och frilla på mitt skrifbord, tie: nade fom paprperspref. — Nej, blef mitt swar, jag tror ide vå fvöken.