Om wäggarua kunde tala! Berättadt af Jeremias Munter. Tror ni på svöfen? frågade mig Hiromdagen en wäninna i den förtroliga krets, der jag wanligen har nöjet till bringa mina aftnar. Frågan kom alldeles oförderedd. Wi hade nyss talat om wär sista wistelse I Marstrand, om nöjen och skönheter oc nu, efter en obetydlig paus, framkastades helt twärt detta: — Tror ni på spöken? — Swilfen djerf tankeflygt från skönbeter till spöken! ... Men min lifliga wåninnas idee associationer äro alltid oberäfneliga. Jag wil ide påstå, att hennes tankar blifwit begåfwade mer ornwingar, men nog har jag ofta i dedsa förwånande språng, hwarmed de förs flytta sig frän ett änne till ett annat, trott mig skönja benen af en gråshop: pa. Åfwen detta är onefligen ex god gäfwa, och i salonger, hwarest personer med dylifa lynnen föra ordet, löper samtalet aldrig någon fara att afstanna.