Norrländska Korrespondenten – 30 juni 1855, sida 2

niiheeaeQe T rande söka den hjelp, fom de ulskickade möjligen ide lockats finna. Så beslöts, och man gaf fig i wäg. Marbeck måtte under denna wandring hafwa blifwit alltmer och mer medtagen, så att ban stundom befann fig ett slags yrsel eller medwetslöshet. Då — så säger han sjelf, och så är än i dag hans warma öfwertygelse — mötte honom, derute på hafwet, fjerran från den ännu aflågsna stranden, ett barn oc räckte honom en bit bröd. Mårbeck förtärde den med begärligbet, och kände fig deraf under: bart stärkt och lifwad. Men barnet såg han ej mer. äåfwen Wallin och Mårbeck kommo, fram på aftonen, i land wid Händelöp, der de med en wiss medömkan hörde berättelfen om Fagerströms maktlöshet, få fom hade de sjelfwe aldrig något fådant art befara. Äfwen för dem öppnades en gäsfri boning, der de fingo att åta. Åt Walin gaf man derjemte en sup bränwin, men åt Mårbeck, fom syntes wida mer medtagen, gaf man blott någ: ra droppar. Mårbeck fände snart en olidlig smärta i benen. Han wille re. fa fig från fin plats, men kunde ej. Det