Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1855, sida 2

tå-flyde efter ts-Ayde slungades just åt den sidan. Snart lågo de döde begrafe ne under en ofantlig hög af is. Hurn matta blifwa ej menniffosord bredwid den stämma ur djupet, fom wid den begrafningåsaften uttalade före gängelsens omutliga sanning och åter waknandets hopp! OM war den bråd ga grafwården ej härlig, der de mwäldis ga is-ftydenag brustna kanter glittrade i tal-lösa ädelstenars prakt! Det ligger någonting sublimt oc rös rande på samma gång i denna tilldrar gelse. Dikten skall swårligen päfinna någonting mera egendomligt. DM lif wäl hafwa de 2:ne ännu lefwande, af de 5 ögonwittnena, berättat denna bäns delse få okonstladt, få enstämmigt, och hafwa upprepade gånger och på fam: were bedyrat def sanning; få att man slutligen måsle sinna en nafen werflige bet i det, fom man eljeft wore benågen att anse för en dikt eller ett under. Wandringen fortsattes åter, numera understundom hindrade af isberg, dem man icke mäktad öfwerstiga; man måste fringgå dem, Hungern, sömnlösheten, de wexlande sinnesrörelserna, finnesffaf: