Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1855, sida 2

beswarades med stum owilja, och förnyades ej. Men hans stortröja funde blifwa nägon annans räddning. Den drogs af honom. Man tröstade sig dermed att den döde ändå Hade qwar tröja och stickkröja. Det war såsom trodde man att de döde behöfde wärnas mor den föld, som isade de lefwande. Farorna, lidandet, försakelserna hade ståälsatt fin: ret, bade fyllt bröstet med ett förstenadt mod, men bade tillifa gjort hjertat mer kare, känsligare, fastän ögat icke hade någon tår, fastän intet ord wille dana sig wäg öfwer de stelnande läpparne. Sedan liken woro utlagda, ur-röjdes bäten. Man wille rensa den frän all is för att göra den riftigt lätt oc) fri. Då bördes ett åsklilt dån under isen. Man hade redan lärt sig hwad detta betydde. Postwäskorna och öfriga saker. na kastades åter i båten, med hwilfen man Rn fort fom möjligt flyndade uns dan. Men huru man än ffyndade, få mäste dock 2:ne åror och en båtshake qwarlemnas och gingo förlorade. En sa fallad strömwilla bröt upp isen nära intill de 3:ne liken. Den is, på hwile fen de döde hwilade, rubbades ej. Men