Norrländska Korrespondenten – 27 juni 1855, sida 2

Båten började kännas tung akt draga. Hittills hade ingen fråga uppstått om de 3:ne likens utläggande. Nu funve man likwäl icke längre för sig sjelf dölja, att nöden fordrade denna åtgärd, som derföre också blef besluten. Denna stund war den smärtsammaste under hela den olycksdigra färden. J de3:ne liken tockte man sig lifasom ännu hafwa qwar de förlorade olyckskamraterne. Det band af upvoffrande broderlighet och endrägt, som förenade de lefwande, tycktes oms slingra äfwen de döde. Jngen mille göra första steget, ingen wille först räcka sin hand för att beröfwa de döda deras plats i båten. Det war lifasom man stode i begrepp att skilja fig från alla sina minnen, äfwen det af hemmet, som dock sitädse är öbon få kärt; det war Ii fasom wore man i beråd att degå en hjernöshet mot wärnlöse öfwergifne. DÅ man sande fig sielf få öfwergifwen! Men man måste De 3z:ne liken lades ut på isen. Löfqwist emellan. Denne ynglings öde wäckte det warmaste del tagantet, hnels för bang egen, dels för hang moders skull. Fräga wäcktes om att afbraga Löfqwisi storstöflarne. Den