Ett Gottländskt Winterstycke, tecknadt efter naturen öfwer er poft färd 1530. (Forts. fr. föreg. N:r). Under mer än 2:e dygn bade man ej paft någon mar. Från Klinte hade den förre bären, för händelse of isning nus der seglingen, medfört en påfe salt. Dens na saltpåäse war nu wåra wandrares dyrbarasse egendom. Man bögg alter mellanåt ett häl i den ojemna isen, tog några forn salt i munnen, fyllde munnen med sjöwatten, och låt få saltfornen smälta. Dun finde fig deraf förunders ligen starkt. Tobaken hade till en början, under bristen på föda, warit de flestes ersält. ning oc höft. Den tog fi mycket ma rare slut. Derefter sönderskuros oc ur delades de westfickor, i hwilka man pli gat gömma fin tobak. De n;jorde nuswidare någon ersattning. Men ar desamma hade man numera ej ens de hwita trådarne qwar.