Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1855, sida 2

päträff des wafar, der man må te Une skeppa fig i den lilla båten och taga til årorna. Jsen tycktes få allt flarfare fart, och snart Hade man drifwit förbi äfwen Wenergarnshamn. På aftonen war man likfväl nåra Tofftaftranden, möjligen knappt en sjömil aflägsen derurän. Man funde fe folket i land föra upp släke från sjöstranden. Ren nu war det slu: med isen. Båten sattes ut i sörjan. Den war temligen liten för att bära 8 man jemte de 3:e medhafda posterna, hwilka man med wanlig, ofwiflig tro: het och samwetsgrannytt bewarade. ör jan war dock få omedgörlig, fom föfte man att ro i en sandhög. Den stelnade oc alltmera i den allt starkare kölden Allflera stjernor tände sitt lius i den falla winterqwällen. Då upplofte Ger sällen, som bela dagen sutit tyst och sluten, sitt hufwud. Hans öga riktades på be tindrande himlaljusen. 7Se, bur ljust od) herrligt det är deruppe i salen. våtom of gå in, yellre än att fitta bärs ute och fara ila! SÅ yttrade han i yrsel, men med klar och redig stämma. Sakta sänkte han åter sitt hufwud, och satt stilla qwar på tofften.