Norrländska Korrespondenten – 23 juni 1855, sida 2

instämde. Klockan war emellan 3 och 4 på eftermiddagen. Besinnar man att de ätta, för fin räddning kämpade del: tigarne i denna bön, ej befunno fig längre från land, än att de kunde se byggningarne ä Westergarnshamn, ia tyctte fig funna skönja å lands wägen wid stranden framilande aldon, och att de ändå för narwarande måste anse all hjelp från den nära stranden omojlighss få fattar man högtidligheten af denna enkla Gudstjenst. Efter den förrättade dönen anträddes wandringen, med friskt mod och ännu obrutna krafter. Men med de redan förut fåordiga samtalen war det från denna stund slut. Intet ord wexlades, fom ej hade affecnde på det för hand hafwande räddninggsardere. Läksom ges nom en tyst öfwerenskommelse gömde man sorgfälligt inom eget bröft fina ir rande tankar, fina känslor af hopp eller fruftan. Der isen war fast och säker, der gick färden raskt framåt: men stundom war isen få swag, att den brast, stundom