Mot aftonen kallade Wallin, som i den större båten fatt wid rodret, fina bitr kamrater akterut och wisade den 3:ne lius, dem han, och äfwen de, tyckte sig se brinnande i wattnet under den tross, som förenade bägge bätarne. Det är bekant att umgänget med det bemlighetsfulla hafwet föder denågenhet för öfwertro. Likwäl fästade wåra resande ingen wigewid den omtalade synen. Af det fom sedermera hände, fid densamma bes tydelfe nog. 3 skymningen började man erfara den obehagliga känslan af snärjande is eller sörja. Man hoppades likwäl att detta ingenting särdeles skulle betyda, och att maa snart åter skulle komma i fritt wat ten. Detta hopp förswann få fmånin: gom. Omkring kl. 8 suto båtarne fasta i sörjan. Winden gick från sydwest om på sydost. En dyster winternatt, höljd i mörfa moln och alltmera blåsig, sänkte sig öfwer dagens glada förhoppningar. Under hela natten arbetades för att genom sörjan och isstycken komma nårmare land eller åtminstone hålla fig ups ve. Detta arbete skulle blifwa förgäfwes. —