byggnad och erfarenhet, att hwem som helst kan förwalta det? DÅ man närwarande tid ser och hör ter, att ynglingar och mån snart sagdt ur alla klasser uppträda såsom predikanter inför stora folksamlingar; ja, att fom lige af dem till och med öreraga sig att äfwen förrätta andra presterliga görve mål; få torde wäl den fråga wi frame ställt, hafwa redan trängt sig på något hwar, åtminstone bland bättre tänkande fromma, men mindre upplysta christna, som ide i hastigheten förmå sjelfwe få noga beswara den. Att fuilständigt utreda Den, det tillåter icke rummet uti ett min: dre tidningsblad. Wi wilje derföre dens na gång blott göra några anmärfnine gar, fom, wäl öfwerlagda, torde kunna lemna nägon ledning för att fatta ett bestämdt begrepp om den sak som fragan rörer. Det behöfwes wäl icke något starkare bewis för den sanningen, att prefta-em betet är högst wigtigt, än det, att detta embete har fig älagdt att waka öfwer menniskornas själar och wårda deras angelägenheter. Eller kan någet mera maftpåliggande kall tänkas än ett sadant? -Wi tro det ide. Man torde och lika latt medgifwa, att i den mån, ett fall är wigtigt, fordrar det och mera eller mine dre förberedande funffaper eller erfaren: het. PBreftazembetet måäste således, såsom ett ibland de wigtigaste, fordra grundeliga förberedelser. Man må ej hår inwänd att de första christne lärare, imellarma woro olärde och oerfarne mån. De ha de hemtat lärdom ur Sakningens egen mun; och efter fin store Mäståres bort gång leddes de af Guds Anda Horse dringarne på lärdom woro och då wida ringare än i följande tider och funnerlis gen i wåra Deputom hade somlige bland dem, Paulus, en för fin tid ganska gruns delig lärdom. Behofwet af grundeliga insigter hos församlingarnes förestäåndare har gjort fig allt mera gällande i den mån christna förfan utvidgats och både andeliga och werldsliga funskaper till: wärt. Detta behof kännes isynnerhet i närwarande tid, då få många olifa och ofta förwillande röster höjas inom mår kyrka. Af denna orsak har och den fvene ffa, lifsom andra christna regeringar, både förr och nu, tid efter annan, höjdt fordringarne på kunskap och ersarenhet hos prester ide allenast wid deras inträ de i det andeliga ftåndet, utan ock i par ftoraleramen. Detta är, och borde At: minstone wara, en allmänt känd sak. Man kan derföre ide nog förundra fig deröfwer, att icke allenast studenter och skolmästare, utan ock handelsbetjenter, handtwerkare, sjömän, bönder och drångar äro nog förmåtna att tilltro sig fun: na bättre än kunnige, mogne och erfar: ne mån af yrket sköta prestafallet, och att menigheter äro nog oförstäåndige att lem: na fårana ofallade och opröfwade ledare hela sitt förtroende. De förra borde be finna, att man ide är mogen till detta wigtiga fall blott derföre, att man läst