läggas deri, att fi hwila under ffuggi ga trän, der solen kunde skina mellan bladen ned på hans graf, fåglarna fjuns ga öfwer honom oc den kyliga skuggan Hålla blommorna friska — 0, hwad der skulle wara trefligt od) godt, fade han då. När han talade fålunda, då flödar de systerns tårar, få ogerna hon än wille låta Honom fe dem, och hon förebrädde honom, att han skulle skiljas från hen: ne. Jag tyder, fade han då med ett drömmande leende, att först då kommer himlen oss närmre, Änär den ide längre ir tom och obebodd för of; når wi der hafwa dem wi älska, hur ofta må då cke wår längtande tanke sträfwa upp till den? Men stundom lade han sitt bufwud till hennes skuldror och gret öfwer sitt unga lif. Slutligen besiämde man, att han ffulle resa till ett warmare, blidare luftstreck till Jtalien, för att, om möjligt, återwinna fin förlorade hel sa. Han wille ide gerna; han önskade få dö hemma, få dö i ros men det 3agnade ide, han måste resa. Hade jon dock kunnat följa honom och sköta )onom, men det funde ide ske. Om aftonen före hans afresa gingo