Norrländska Korrespondenten – 13 juni 1855, sida 2

Aii — —7664,44, vå han mårkte den nalkas och försonin gens kalf warit räckt hans läppar, då lyftade fig hang hjerta i stilla glädje. Milda wemodstärar flödade nu för förs sta gången fom en wederqwickande flod ned på de brännande kinderra. D, fade han oc kastade en blick i Guds fför na natur — nu år det wår, jag länner det och det år förhopuningarnes hyde liga tid. Fa, swarade hans waktare, nu är det wår, till och med det gamla trädet hår wid muren börjar att grönska; fe här, då jag git förbi, bröt jag en liten qwist, på hwilken bladen nyss äro ut fprungne. Och han lade den dladfulla grenen i den döendes hand. Det gamla förtorkade trädet grön: fa ocffå, fade ban, det skjuter nya blad, herrliga, gröna, friffa, doftande, fom dessa, o — då törs äfwen jag tro, att wärens och skapelsens Herre fan ffar pa ett nytt lif äfwen af mig, utorfader wissnade fram. Och med den grönffande grenen, pan: ten på Allmakt och Godhet, i fin hand och med försoningens lösen på fina lÄäppar gick han bort, in för ewiga domar