Lifstidsfangen. (Forts. fr. föreg. N:r.) Här fatt han nu, ensam med sina före färliga minnen. sommarn gick bort, utan annan glädje för yonom, än att solens strålar föllo bredare oc mer gyllene på muren utanför fönstret; någon gång kunde det hända att en liten fågel satte fig deruppe, qwittrade nägra toner, slog med wingarna och flög bort. Wid andra tider längtade han efter att få se ett grönt blad, blott ett enda, eller en kornblomma från marken eller ett slrä med sina waggande ar. Ack — han önskade allt förgäfwes. Men då winlern fom och dagen blef så fort, solen gick få bastigt och praftöst ner, då blef det få trängt i fängel. et. Luften blef få tung att den böjde )onom ner till jorden. J de långa, swarta winternätterna fatt han waken och sysselsatte fig med de förfärliga skugzorna från fört lif i werlden. Had