Norrländska Korrespondenten – 6 juni 1855, sida 2

man, som tiggde med utstrackt mössa; då grep gessen hastigt ned i mössan oc suattade bort de få skillingar, fom medlidande händer lagt deri. Jngen säg det; ingen fick det att weta — och ändå, hwarföre skulle han nu så bittert minnas det? Hans moder dog. Grannens folk togo honom wänligen till sig, tröstade och smekte honom oc ban lekte med Des ras hund. Men de woro fjelfwa fattigå oc) kunde ide behålla honom, och då blef han skickad til några andra, der han blef inackorderad och der han, den stackars gossen, icke fit det få godt. Han fick intet att äta och få stal han; man förde honom bort och han sprang omkring med wilda kamrater; man tas lade till honom om dygdens wäg, men man följde sjelf lastens och han ffrattas de åt deras förmaningar. Han stod sedan som konfirmant i Guds hus. Presten lade wälsignande sin hand på hans hufwud, han gaf Gud sitt hjerta i pant att ban wille fly allt ondt, han drack af frälsningens bägare och åt af nådens bröd. Hur fom det fig, att han nu få tydligt fonz