Norrländska Korrespondenten – 6 juni 1855, sida 2

sin hand för åsynen af himlen; det blef så tidigt mörft och så sent dag. Han sjöng ide mera, arbetet git ej heller, ty ban hade en plågoande i sin egen rastlösa tanka. Om dagen gick det nog on; men når det blef mörkt — o — bwad hade den då icke att tala om. Och det wärsta war, art han måste hör ra på den Ofta försökte han att fjun: ga en glad wisa; men innan han wisste deraf, blef han tyst och han fatt med hufwudet mot händerna och lyssnade. Så berättade honom hans tanka, att han war en liten gosse med röda fins der oc hade aldrig gjort en lefwande själ något emot; han fatt od) lekte på trappan i solskenet och småtrallade den säng hans mor hade lärt honom. DÅ denna mor fom älffede honom få högt, som arbetade för honom om dagen oc) lekte med honom om aftonen, hon war död — och det war wäl. — Kanske, om hon lefwat — sade han sakta till sig sjelf, men det obarmhertiga minnet afbröt honom: nej — du minnes det godt; det war en dag då den lille god fen med de röda kinderna gick från ffo: fen och han fom förbi en gammal blind