Norrländska Korrespondenten – 6 juni 1855, sida 2

hwimmel, gjord oskadlig fom ett wildt djur. Det war underligt att tänka på allt detta, och derföre jagade han bart denna tanka. Han arbetade flitigt, hwiflade och sjöng oc ritade besynnerliga figurer på wäggen. Beständigt såg han upp till fönstret, hwarigenom han en: dast hade ursigt till en mur, och öfwer denna den blå bimlen. Snart kände han hwarje sten i muren, han kände de fired, fom solen tecknade på den, oc ve små floder regnet bildade; himlen war mindre enformig; flyarna hade inedlis dande med honom, än läto de sig af winden siräckas ut i långa fantaftiffi fi gurer, än hängde de tjocka, swarta och tunga öfwer wuren; ibland bildade de luftiga snöhwita derg, med broar öfwer de djuva dalar, der solen sken, och ibland utbredde de fig öfwer solen som en furstlig purpurkappa med gollne bräm. Men lefwande warelser säg han inga, och då engång en dristig swala uppehöll fig några ogonblick på kanten afjernftängerna, tordes han knappast andas, för att funna få fe på den få länge fom möj. ligt. Om wintern blef allt få Öde. Snön samlade fig upp till rutan och höll