Kifetidsrangen. J fin lilla cell satt lifstidsfängen wid sitt arbete. Rundt omkring honom woro be fora trånga murarna, målade med fora swarta bokstäfwer, ditsatt med ett s:ycke kol i lediga stunder; men det war icke widare något nöje att läsa desfa ensamhetens och melankoliens hieroglyfer, t) der mar grubbleriets tunga suckar, som uttalade sig i dem. Högt uppe fatt det lilla fönstret, den enda förbindelsen med lifwet derute, med naturen och himlen; men arm i arm böllo de swarta jernstängerna wakt och ffyme de för det klara dagsljuset; jernkedjan om band och fot höl honom sången i buren, men fängslade ide själens warma längtan efter frihet. År och dagar woro bortrunna i detta lila rum. Det war en skön, frist sommardag då dörren öppnade fig för hos nom till fängelset, då han trädde derin och det blef horom sagdt, att döden först wille gifwa honom frihet. Så satt han då här, utestängd frän menniskornas