Norrländska Korrespondenten – 2 juni 1855, sida 3

Nej, nej, låt henne fitta, bad mjöl. narens fon, en pilt, hwars bär liknade manen rå ett ungt Lejon, och i hwars ögon afspeglades en skarpsinnig själ; lät henne sitta; det blifwer en fjäril af henne med tiden. En fjåril! ropade alle. Ja, en fjäril med skimrande wingar, endast ni låter henne wara i i fred. Och puppan fid wara i fred. Ofta såg jag goesen under fina fristunder fomma att fe om henne. Det gick få längsamt med förwandlingen ty hon has de ingen sol; ide en enda sträle hittade inunder taket. Wåren gick, sommaren fom. MNaturen hade färdigskrifwit hela sitt blom sterspräk; fjärilarne flögo om hwaran: dra på de leende fälten; det kunde ide falla någon af dem in att inunder tafåfen fatt en liten skapnad, fom blott wäntade på solsken, för att blifwa fom en af dem. Det blef höft. Ångens hs säg jag ber gas; lindarnes blad hwirflade kring fön. sterrutorna. Gossen fom åter för att fe om puppan. Han fann twifwelsutan nöje att följa en fjärils utweckling. Jag