Norrländska Korrespondenten – 2 juni 1855, sida 3

relser, som nu lefre i den fria naturen, skulle då tänka att det gick få fritt till i werlden; alla skulle de underlasta sig förhållanden i lifwet. — Högmod, fördom oc därskap, dessa vöfwermgli ga darrikader på mensklighetens tums melplats, skulle då skilja dem alla: ainsi va le monde men ide alltid, ide ewigt; der skall blifwa en tid, då öfwer hela jorden alla tungor skola ära en Gud, och intet annat adelskap skall erkännas än det, hwarpå menniskan bär fullmakt i sitt bierra. Då, fom nu, skola finnas tjenare och frie, men de skola alla mar ra bröder, alla wara menniskor. Den na tanke lugnade mig, och i i det jag drog mig tillbaka för att fortsätta mina betraktelser i den lycksaliga ensamheten, warseblef jag — en spindelwäf under takäsen. Spindeln war borta — kanske derföre att hans wäf war färdig och han fyllt sitt lifs ringa bestämmelse. Men, en puppa hängde der. Kanske, täntte jag, sofwer en liten fjäril i dens omedweten om den herrliga werld som finnes utom honom. Och de lekande barnen warseblefwo äfwen puppan; de wille slå ned den.