Norrländska Korrespondenten – 2 juni 1855, sida 2

Jag stod wid ett öppet fönster och såg ut vå den nyfödda grönskan, den oms fring mig allt mer och mer waknande naturen. Jag kände, att memmffohjere tat äfwen har fin wår, sommar och wins ter, att det, liksom naturen, fan blifwa warmt och kallt mer än en gånggjag wille alldeles ide gifwa de poster rätt, fom pånlå, att menniskohjertat har blott en wår. Sä länge det finnes något stort, skönt och herrligt på jorden, hwarför det kan klappa, så länge hoppets sol förmildrar den understundom hårda werfe ligheten, få långe det ännu har någon ljuf, ouppfolld längtan, wet det ide af winter. Menniskohjertat är en werld, ide någon werldsdel. I det, liksom på jorden, finnas både heta, falla och tem pererade zoner. Der finnas vulkaner och glacierer; de förra slockna sällan förrän de förgäs; de sednare smälta bort, ju högre den ewiga kärlekens sot stiger på himlen. Det är glacierer i hjertat, som fororsaka, att wi ibland äro så falla, få likgiltiga för wåra medmens niskor; och när lifwet, framtiden ligger mulen oc dofter framför of, är det lavan