Norrländska Korrespondenten – 2 juni 1855, sida 2

det; det wore som att äta hans lif! — Hwarföre tog Ni då emot pens ningarne? — frågade Sir Howard för trytsamt. —För att få honom i jorden — fwarrade enkan med allwarlig bestämdbet. — Det år ide rått — fade Sir Hos mard, fom war lika wälmenande, fom ban saknade förmåga af ett innerligare deltagande; — Ni fan anwända dessa penningar bättre för Er och Edra återsiäende barn; socknen skall begrafwa den döde. — Socknen! — utropade enkan i wansinnig häftighet, i det bon slog sina armar kring den döda kroppen, liksom wille hon förswara den; — skola de, som icke frågade efter den lefwande, nu hafwa den döde? Det war ett så wildt och hemskt ut. tryck i det af sorgen tärda ansigtet, att godsherren försträcktes och tog ett steg tillbafa. Pastorn kunde icke längre uthärda detta uppträde. Han föll på knå bred wid modren, tryckte hennes hand, och sade andaktsfullt; Låtom oss bedja! Hang på en gäng wänliga och wär.