till det sista! — utbrast enkan med yr terlig häftigbet i tonen. — Jag säg min fon, den innerligt älskade, fom war allt för mig sedan min mafe togs bort, jag säg honom digna under anfträngnins gar för mig, för hans faderlösa syskon! och när han slutligen ide förmådde mer ra, utan lades på sjuksängen, fade jag: Wälsignad ware Herrans namn! Jag wärdade honom under bans sjukdom, jag såg bonom tyna borr utan knot. Jag kämpade — o, med hwilken an: strängning kämpade iag idel Jag öd: mjukade mig till och med att begära allmosor — men allt förgäfwes; och när han dog, med ett leende öfwer de fåra anletsdragen, då säg jag ju ho. nom lemna en werld af elände, der det hwarken fanns glädje eller hopp för honom, för en annan werld, der jag tror att han bar ett saligt arf, och jag fade; Ske Guds wilja! — Och nu, när han redan är borta, när det är slut, då foms mer den hjelp, fom kunde hafwa räddat honom! Har jag warit försumlig i att söka hjelpen? O, att jag ansirängt mig mera! — kanske hade han ännu lefwat, och jag, hans egen mor, hade ej dödat