äta det nödens bröd, hwaraf deras bros der dog? — Och äfwen ni sjelf — fortfor graunsqwinnan, förskräckt öfwer de tecken till sj ilsförwirring, hon röjde; — ni har icke förtärt någonting på twenne dygn. — Will ani att jag skall röfwa den döde? — utropade modren, hwars före ständ för tillfället synbarligen war förs wirradt. Grannqwinnan fortfor; Jcke kunde Sir Howard med liknöjdhet fe ert ce lände! Nog gaf han er någon hjelp? — Hwad skulle det tjena till! — fwas rade enkan wildt och bittert, — hwad nytta kunde det nu göra! Nämn icke hjelp för mig — det är för sent, för sent! Sir Howard tryckte härdt sin följeslagares arm och ywiskade harmset: Detta är otacksamhet! — Eller öfwermått af sorg och oänd. lig smärta! — swarade Pastorn. — Den allsmägtige wet bäst hwad fom är oss nyttigt — återtog granne qwinnan inne i frugan. — Ni bör öde mjuka er under Hand wilja. — Det har jag, det har jag ju, ända