fora barn afolika ålder, bwilkas tnfjunf na ögon och afmagrade finder wittnade om daglig brist vå det nödwändigaste; och i ett hörn af rummet låg en mas drass, på hwilken, under en hwit duf, en menniskokropp syntes wara utsträckt. Enkan inträdde, föll på knä wid den falla, liflösa kroppen, och böjde fig deröfwer i krampaftig rörelse. Natten war stilla, och de lyssnande kunde tydligt ur: skilja hwarje ord som talades derinne. — Hade denna gäfwa ändå kommit sista natten! — utbrast den sörjande, — ännu sista natten. Grannqwinnan försöfte att lugna och trösta henne; men utan att förändra ställning, fortfor enkan att klaga i fam: ma bittra ton; Hwad glädje finnes wäl nu mera qwar för mig! O, att hjelpen fommit förra natten! — Om Er wanvring bar lyckats, få tänt på Edra återstäende barn — fade ben andra; — fom ihäg att de wänta på bröd! Den djupt bedröfwade modren blidabe omkring på de små med ett uttryd af mild förebråelse. Barnen — fade bon i något wekare ton — funna de