— Jag foljer Er — sade ådlingen wåänligt; — men är det så alldeles rätt att wilja utspionera en stackars menniska? — Wi funna tänfa of ett förhållans de då det är rätt, nemligen om bewrse kelse grunden är ren — swarade den hederliga pastorn. Nästa ögonblick woro de stadde på wäg efter enkan. Längsamt och med ojemna steg fort satte hon sin wandring till den boning, der döden gästat; underliga tankar uppe fyllde bennes hufwud, oc saktade bennes gång. Hon kom slutligen till sitt hem, stadnade ett ögonblick utanför dör ren, liksom för att hemta krafter till en qwalfull ansträngning, och inträdde. Pastorn och hans sockenherre foljde henne i spären och togo plats inwid fönstret. Inga gardiner funnos, ej hel ler något annat, som kunnat hindra dem från att taga en så fullständig öfwerblick af det lilla rummet, fom det matta skenet af ett fattigt ljus medgaf. Inga mödler funnos i rummet, med undantag ef ett litet bord, kring hwilket sutto en Annan qwinna från byn och