vand, och sprida-sitt dödande gift i deras idror, fedan de förut lydats att förgifta fällan med springande warten till ewinnerligt lif. Men äfwen detta, säger man, är ju yrkans fel; ty wårdade hon fig bättre om de sinas andeliga wälfärd, få behöjde de ide irra omkring i willoöknen, få fom wilfefarande får, de ingen herde hafwa. — Nej: detta hafwer omånnen gjort. Det är förförarens werk, det är folfförs ledarens, fom, då kyrkan utsår god säd i fin åfer, aktar på tillfället att der utså sitt ogräs. Wäl är det sannt, att måns gen Ordets tjenare mindre, ån han bor de, motswarar det heliga fallets fordringar, och hwarföre ide derjemte ärkänna, att wi fele i månaa stycken alle? Men få länge Kyrkan hwilar på fin rätta grundwal, Apostlarnas och Profeternas grund, der Ghristus öfwersie hörnefter nen är, och Christi ord, det ewiga lifwets, der rent och klart förkunnas för Christi bekännare, måste och desse sjelfwa bära skulden för det flyktiga lättsinne, hmars med de omfatta hwarje tillfälle till föndring, och för den lättfärdiga ostadighet, hwarmed de låta fig omföras allesanda lärdomswäder (Eph. 4: 14.), samt för den andeliga inbilskhet, hwarmed de tillmäta fig företräde framför andra mens niskor, hållande fig sjelfwa allt för kloka, rena och rättfärdiga, för att funna blan: da fina böner oh sånger i templet med den hopen, fom dit uppgår och der hög: tid håller. Må derföre äfwen desse i tid besinna hwad deras frid tillhorer, och lågga på hjertat den apostolista förs maningen: att, ide öfwergifwa war Församlina såsom somliga för fed bef: wa (Ebr. 10: 25.) Huru pass befogade Scparatisternas klagomål äro mot de s. k. Nyböckren, d. ä. kyrkans Psalmbok, Handbok och Ka teches, wisar förf. med ett par erempel, som werkligen äro upplysande nog. Män: ga af dem wilja ej höra ordet: telgelfe från predikstolarne och en uppmaning få fom denna i wår Sw. Psalmbok: upp att helaelssen fullborda, dia med tro och bön omgjorda, anse de äfwen i detta sammanhang wara i hög grad kättersk och otillåtlig: men de fortfynte hafwa förgår tit, att precist samma uppmaning stär i Nya Testamentet (Ebr. 12: 14.) Farer efter helgelse, utan hwilken ine gen får fe Herran! Träffa de widare i psalmboken en wers med de orden: och då jag lefwat, fom jag bort, för mig du öppnar himlens port (Ps. 202), så flå de nytt larm för den farliga satsen, att himlens port öppnas för den fom lef: wat, fom han bort, då de deremot weta af fin troslåra, att de endast genom Je fu nåd funna hoppas frälsning. Men äfwen här är ju enfalden framme, fom missförstår och förfalskar meningen. Ty ganska riktigt anmärfer förf., att ingen an sägas hafwa lefwat såsom han bort, utan att i tron hafwa aname mat och tillegnat fig denna frälsningsdningsnåd, kortligen, den fom med uppmärksamhet läser denna ide widlyftiga skrift, stall utan twifwel fomma till bått re insigt om flera nu omtwistade ferhållanden i wår kyrka, och hwad fom bör underlätta denna läsning, är förf:s i hög grad målande och fraftfulla skrifsätt, bil: fet gör, att man ej gerna fan bortlägga skriften innan man läst den till ända. Uppriktigt önska wi, att förf. måtte läta denna förswarsskrift åtföljas af flere nya, deruti andra beskyllningar emot wår fyr ka på ett lika flående fått afslöjas och wederläggas. — Från Piteå skrifwes af den 5 Maj: För H:r Comminister Stecksön, som i 8 år warit Stads-Prest härstädes och nu afflyttat till fin nya befattning i Neder