Menniskohjelp. Forts. fr. föreg. Mir. Och i det fattiga bemmet — der låg hustrun oc räknade timmarna od) mi nuterna och wäntade på sin man som bon hoppades skulle hafwa med fig nå got läkemedel fom kunde lindra hennes siukdom; ders låg dottren, en tolfårig, wacker, fin flicka, fom behöfde en ftyr: fande soppa för att få frafter igen. Båda lågo de tysta, ingen märkte hwad de tänkte — blott Himlens Gud hörde ywad de i fina hjertan bådo om, endast han hörde bur innerligt hwar för sig bådo om förlossning. En timma sednare war hela staden vå benen. Elden hade brutit löd strart utom staden just i det hus der Ljunges familj bodde. Hur olyckan inträffot, wisste ingen. Mee inom fort war allt en askhög oc de båda sjuka syntes icke mera till på jorden. Deras aska war blandad med det nedbrända husets. Ljunge fann man sofwande under trå