J konstens helgedom af andakt brinna Och tjusas utaf naktergalens slag, När han besjunger dig i qwallens timmar, Der du i månans milda ljushaf simmar; Så blir mitt hela lif Ett gladt od oafbrutet tidsfördrif. Pangt skönare, än kungakronans, dofta De rika blommorna i sångens frans, Men werlden såg dock ej en Drottning ofta, Som offrade åt dem fin höghets glans: Och nog skall solen fylla många banor Och menskoslagtet traffa många anor, Förran mitt namn blir gomdt land dem, som hafden har åt glömskan dömt. Så sjöng hon, dårad af en flyktig willa, Bedragen af den falska arans rost, Som lånar sanningsdragten att förwilla, Od tänder eldar uti menskobrost, De eldar, fom på flärdens altar brinna, Af stunden födas och med den förswinna Och sedan lemna qwar Blott askan af hwad bäst derinne war. II. Allt fler oh flera lampor börja skina Uti naturens festligt prydda fal, Men ensam wakade ännu Christina J kamp med något minnes tysta awal, Ty kindens snö och ögats eld förrådde, Att oro och betryck i hjertat rådde,