På menskospråk dess uttryck ej fan tyda: Den kan blott fattas djupt och måste lydas: Och derjör Petrus gjot De bittra tårarne i nattens fört. Det war en hög gestalt. Ett blodigt Fyller Betäacker bröstets kraftigt byggda hwalf, Och helgonglorian hans hår förgyller; Den eld, for hwilken mörkrets rike skalfs, Ej slocknat i hans ädelt stolta öga, Och dragen bara majestatiskt höga, Den prägel, förr de hut, Af blygiam storhet och af manlig kraft. Men i Christinas sjal hwad kanslor brusa ... En blixt af glädje tändes och förswann. Sen fruftan, blygsel, kärlek, ångest rusa J wild förwirring, jagande hwaranm; Hon längtar att till fadershjertat falla, Då hörs en röft fom ljuder öfwer alla På hennes känslors haf: Din faders lära har du swurit af ... Då blekna kindens blommor, nyss få röda Då sjunker armen, halfupplyftad ren, Och dgats flammor slockna — eller glöda På hjertats djup ännu, med dunkelt sken; Men ofwer hennes läppar sakta smyga Blott twenne ord, så darrande och blyga: Min fader! ljöd det — tyst Som Eolsharpan af en nattwind kysst. Din fader)... En gång war jag det, Christina! Mitt hjertas och min tankes fröjd war du;