Der hon wid fonstret satt Men blicken irrade i stjernklar natt. För hennes ögon låg den gamla staden, AzZterna Roma, höljd i Cynthias dok, Och minnets Genius bläddrade i bladen Af sagans och af hafdens rika bok. Men hennes blick på fonsterrutan stirrar, J andra rymder hennes tanke irrar: Hon kan ej lasa hwad Som Clio skriswit på historiens blad. Från fingret drog hon klara diamanten, En dyrbar skänk, fom Helge Fadren gaf, Och skref på rutan, med den skarpa kanten: -Min faders lära har jag swurit af . . Då blef hon utaf ångest hemsk betagen, Nar midnattsklockan slog de dofwa slagen Från Peters:dOMens Höjd, En grafssång öfwer dagens korta fröjd. Hon känner flägten af en andes wingar ... Hon hörer ljudet af en anderodst ... En maktig kansla hennes fjäl betwingar, Och hjertat hafwes tungt i hennes brost — Men när hon wander sig — fe! månan gjuter En fod af ljus kring en gestalt, fom skjuter Ur ögat fram en blick, Som, lik en blixt till hennes hjerta gick. En sådan blick det war, fom Jesus sande Till Petrus, när förrädiskt denne swor, Att han fin höge Mästare ej kande. J menfroöga ej den blicken bor,